Carolina Grönberg

Jag brukade vara en mästare på att svälja mina känslor. Att bita sig i tungan och fokusera på annat.
En mästare på att dölja och med åren en mästare på att glömma.
Men jag är ingen mästare längre.
Varje gång jag försöker svälja gör halsen så ont, som om någon skär med en skalpell i mitt inre.
Varje gång jag försöker bita mig i tungan sväller det över och jag måste fly.
Jag minns en tjej från bilder och filmer från en annan tid, men jag kan inte förmå mig att minnas något utanför bilderna. Det är en tjej som jag inte längre känner igen, men som jag avundas.
Den tiden var kanske inte smärtfri, men det fanns heller ingen orsak till att bita sig i tungan eller svälja sina känslor.
Fast vad vet jag, kan inte minnas det som inte finns på bild. Kanske var det samma sak då.
Kanske var det inte så lätt att vara barn i bullerbyn heller när man väl började växa upp.