I Sense A Runner In The Garden, Although My Judgements Known To Fail .
Skrivet 2012-11-28 Klockan 15:11:28
Börjar tro att jag möjligen lurar mig själv.
Det spelar ingen roll vem det är.
Problemet ligger i att inte räcka till.
Jag ser det nu, jag känner det.
Jag är rädd för att inte räcka till, för att inte bli uppskattad.
Det är skitsamma vem du är, jag måste vara tillräcklig.
Äcklad av tanken. När blev det så.
Lurar jag mig själv, är det mitt fel att jag känner som jag gör och inte ditt?
Och ditt kan lika gärna vara erat för det är fortfarande jag.
Det är jag. Jag känner det nu.
Riv. Riv fasaden. Bygg något nytt.
Kom igen nu, hur kan du agera så?
Vakna upp. Riv. Bygg nytt.
Första steget att inse, andra steget att lägga grund med rätt känslor.
Börjar tro att jag möjligen lurar mig själv.
Det spelar ingen roll vem det är.
Problemet ligger i att inte räcka till.
Jag ser det nu, jag känner det.
Jag är rädd för att inte räcka till, för att inte bli uppskattad.
Det är skitsamma vem du är, jag måste vara tillräcklig.
Äcklad av tanken. När blev det så.
Lurar jag mig själv, är det mitt fel att jag känner som jag gör och inte ditt?
Och ditt kan lika gärna vara erat för det är fortfarande jag.
Det är jag. Jag känner det nu.
Riv. Riv fasaden. Bygg något nytt.
Kom igen nu, hur kan du agera så?
Vakna upp. Riv. Bygg nytt.
Första steget att inse, andra steget att lägga grund med rätt känslor.
They Can't Stay Alone Because They Fear Goodbyes .
Skrivet 2012-11-25 Klockan 23:44:44
Mitt mål är att vara självständig.
Jag har gjort mycket det senaste året för att nå mitt mål.
En liten bit på vägen har jag kommit, men det är kvällar som dennar som jag inser hur långt jag har kvar.
samtidigt som jag tvingar mig själv till att se framåt så måste jag ta mig tid att vara stolt över det som jag hittills har uträttat.
Tveksamheten till mina egna beslut är min värsta fiende.
Ibland önskar jag att det fanns en manual till livet, en satt text som radar upp nästa steg.
Framtiden skrämmer mig så fruktansvärt.
Kvällar som den här måste jag klappa mig själv på axeln, blåsa frid i själen, och påminna mig att jag inte vill backa. Framåt. Den enda väg som jag måste gå.
Ärlighet har vägt mycket i mitt liv senaste året. Och jag tänker inte sluta med det.
Ärligt så är jag fruktansvärt dålig på att vara ensam.
Ärligt så tror jag inte alls på mig själv tillräckligt mycket för att vara själv.
Ärligt så är jag inte det minsta självständig, även fast jag ibland kan ge sken av det.
Ärligt så är jag livrädd för framtiden, skräckslagen för det jag har planerat för min utveckling och hemskt osäker på mina val.
Men ändå. Någonstans inom mig sitter det en annan version av mig som klappar mig på axeln, blåser frid i min själ och viskar i mitt öra att jag inte vill backa. Rätt väg, fortsätt framåt.
Jag läste nyligen i en horoskopsbok som jag köpte för 39 kr att de som är födda i fiskarnas stjärntecken är känslomänniskor.
Det stod även att mina livsmål som fisk är självkännedom och evig kärlek.
På något vis känns det som om jag just nu inte kan uppleva båda delarna.
Just nu kommer jag alltid att drukna i det sistnämnda.
Just nu är jag inte självständig, just nu har jag ingen självkännedom.
Men första steget mot mitt mål är att inse vart jag befinner mig.
Mitt mål är att bli självständig.
Mitt mål är att kunna vara själv och njuta av det.
Mitt mål är en evig kärlek till mig, till livet och så småningom till någon annan.
Mitt mål är mycket mer komplicerat än vad som står i en bok för 39 kr.
Mitt mål är att vara självständig.
Jag har gjort mycket det senaste året för att nå mitt mål.
En liten bit på vägen har jag kommit, men det är kvällar som dennar som jag inser hur långt jag har kvar.
samtidigt som jag tvingar mig själv till att se framåt så måste jag ta mig tid att vara stolt över det som jag hittills har uträttat.
Tveksamheten till mina egna beslut är min värsta fiende.
Ibland önskar jag att det fanns en manual till livet, en satt text som radar upp nästa steg.
Framtiden skrämmer mig så fruktansvärt.
Kvällar som den här måste jag klappa mig själv på axeln, blåsa frid i själen, och påminna mig att jag inte vill backa. Framåt. Den enda väg som jag måste gå.
Ärlighet har vägt mycket i mitt liv senaste året. Och jag tänker inte sluta med det.
Ärligt så är jag fruktansvärt dålig på att vara ensam.
Ärligt så tror jag inte alls på mig själv tillräckligt mycket för att vara själv.
Ärligt så är jag inte det minsta självständig, även fast jag ibland kan ge sken av det.
Ärligt så är jag livrädd för framtiden, skräckslagen för det jag har planerat för min utveckling och hemskt osäker på mina val.
Men ändå. Någonstans inom mig sitter det en annan version av mig som klappar mig på axeln, blåser frid i min själ och viskar i mitt öra att jag inte vill backa. Rätt väg, fortsätt framåt.
Jag läste nyligen i en horoskopsbok som jag köpte för 39 kr att de som är födda i fiskarnas stjärntecken är känslomänniskor.
Det stod även att mina livsmål som fisk är självkännedom och evig kärlek.
På något vis känns det som om jag just nu inte kan uppleva båda delarna.
Just nu kommer jag alltid att drukna i det sistnämnda.
Just nu är jag inte självständig, just nu har jag ingen självkännedom.
Men första steget mot mitt mål är att inse vart jag befinner mig.
Mitt mål är att bli självständig.
Mitt mål är att kunna vara själv och njuta av det.
Mitt mål är en evig kärlek till mig, till livet och så småningom till någon annan.
Mitt mål är mycket mer komplicerat än vad som står i en bok för 39 kr.
It's Better To Feel Pain Than To Feel Nothing At All .
Skrivet 2012-11-20 Klockan 23:28:32
Idag visade jag brösten för vår granne, en ensam gammal man.
Idag färgade jag mitt hår rött, kan inte riktigt släppa Pippi Långstrump känslan.
Idag sa jag nått så ytligt som vi måste ses, till en vän jag inte pratat med på typ ett år.
Idag åt jag ingen lunch.
Idag pratade jag om negativa tankar och världsrymden med min syster.
Idag mådde jag illa av stressen att inte hinna.
Idag åt jag en halv påse ostbollar helt själv för att jag kände mig ensam.
Jag är glad att jag flashade brösten för vår granne, vem vet när han senast såg tuttar.
Jag är glad att jag färgade håret rött, så stolt att jag vågar.
Jag är glad att jag stötte på min gamla vän, det fick mig att inse att jag måste bli en bättre vän.
Jag är glad att jag inte åt någon lunch, fick istället göra middag till min fina familj.
Jag är glad att jag umgicks med min syster, jag hoppas och tror att jag inspirerade och spred lite energi till henne.
Jag är glad att stressen gör sig påmind, den hjälper mig att hålla fokus och be om hjälp när jag behöver.
Jag är glad att jag åt en halv påse ostbollar, trots att jag trodde jag skulle spy efteråt så hörde jag iaf inte av mig pågrund av ensamhet.
Allt negativt har något positivt.
Utmaningen är bara att rikta fokus på det positiva.
Världen är positiv, ur rätt synvinkel.
I've Been Trying To Do It Right .
Skrivet 2012-11-19 Klockan 21:53:00
Detta är en självbekännelse och uppmaning till mig själv.
Jag är en person med svängande humör.
Jag är en känslomänniska.
Jag är en person som påverkas kraftigt av omgivningen.
Och ibland är jag en person som kryper ihop och bara ser mörkret.
Och jag vet att sånna dagar kommer, att jag nån dag inom en snar framtid kommer sitta här på samma fläck i den här soffan och inte förstå varför mitt hjärta svider.
Jag vet att jag ibland tappar balans och riktning.
Men idag är inte en sån dag.
Och därför skriver jag nu till mig själv, till den där personen som kryper ihop i mörkret, den där personen som tappat balans och riktning.
Lilla rara Lina, det finns så mycket ljus. Så ofantligt mycket ljus.
Och du har de finaste ljusen i världen i ditt liv.
Lev på dina inspirationskällor, du har så många.
Släpp fokus från energitjuvarna, de som inte tar dig någonstans.
Njut av dina spellistor. Varenda en av dem.
Varje litet musikstycke inspirerar till något eget.
Luta dig mot dina vänner och låt dig inspireras av deras ljus.
Det kan inte vara en slump att så många fantastiska människor på något magiskt vis hamnat i din närhet.
De finns där för dig, och de vill att du ska inspireras av dem, så låt dig själv göra det.
Låt dem inspirera dig till livet, så som de så många gånger gjort förr. Dom leder världen för dig och med dig.
Låt dem inspirera dig till livet, så som de så många gånger gjort förr. Dom leder världen för dig och med dig.
Inspireras av att jobba för att komma vidare, och låt ditt arbete inspirera din framtid.
Litteratur har du en hel mängd att ta lärdommar av, och du vet själv vilka som inspirerar dig mest till vad.
Må bättre med dig själv eller finn respekt och hopp för medmänniskor.
Och den som på senaste tiden varit din klaraste inspirationskälla till livet.
En blogg.
En fantastisk blogg.
En mörk blogg.
En blogg som får ditt hjärta att värka, dina ögon att tåras och som alltid fascinerar dig.
Bloggen heter ikroppenmin.blogspot.se
Han som skriver heter Kristian, Borlängekille, trummis i sugarplum fairy och dödsjuk i cancer.
Han är fantastisk. Han är sann. Och han är en riktigt inspirationskälla.
Så här Lina, här har du dina inspirationskällor till livet.
Snart, när en sådan där mörk, tårdrypande dag kryper sig på igen, ta hjälp av dessa.
För bara du har inspirationen så klarar du allt.
Hjälp dig själv att hitta balansen och ljuset.
Och jag lovar dig att allt är okej. Det är okej. Alltid okej.
If You Want More Love, Why Don't You Say So .
Skrivet 2012-11-14 Klockan 23:48:42
Obekväma trosor och trånga byxor.
Sekundsplanering av mitt liv.
Givit bort stora delar av min tid.
Försök till minnesvärda stunder.
Varför är det så jävla svårt att bjussa tillbaka lite?
Visa lite omtanke, visa lite engagemang.
Bjuda till.
Just i skrivande stund har jag 9 flikar med viktig information på min dator.
Viktig information och viktiga åtaganden som alla måste vara redo inom en och en halv månad. Det skrämmer mig lite.
Men jag har bestämt mig att det ska gå, så det kommer gå.
Det ska gå. Det här är det enda som måste gå. Det här är det enda som jag måste få att funka.
Så se det som att du har förlorat min tid nu.
Jag pratade med en kär vän idag om att känna sig gammal.
Vi kom fram till att vi fortfarande är unga.
Hon sa att hon läst en undersökning om när människor tycker att deras liv började på riktigt, det vanligaste svaret var 20 års åldern.
Så om livet har precis börjat, varför i hela världen tänker vi då att livet är på slutspurten?
Varför har vi så fruktansvärt bråttom?
Varför är det så svårt att njuta av stunden?
Jag börjar mer och med hata begreppet tid.
Jag hatar att den inte finns när man behöver den, jag hatar att det finns för mycket av den när man inte vill ha den, jag hatar att den har olika storlekar för människor, jag hatar att den aldrig går att utnyttja fullt ut och jag hatar att den styr mitt liv.
Men utan tid skulle ingenting finnas.
Så jag försöker lära mig att älska den.
Obekväma trosor och trånga byxor.
Sekundsplanering av mitt liv.
Givit bort stora delar av min tid.
Försök till minnesvärda stunder.
Varför är det så jävla svårt att bjussa tillbaka lite?
Visa lite omtanke, visa lite engagemang.
Bjuda till.
Just i skrivande stund har jag 9 flikar med viktig information på min dator.
Viktig information och viktiga åtaganden som alla måste vara redo inom en och en halv månad. Det skrämmer mig lite.
Men jag har bestämt mig att det ska gå, så det kommer gå.
Det ska gå. Det här är det enda som måste gå. Det här är det enda som jag måste få att funka.
Så se det som att du har förlorat min tid nu.
Jag pratade med en kär vän idag om att känna sig gammal.
Vi kom fram till att vi fortfarande är unga.
Hon sa att hon läst en undersökning om när människor tycker att deras liv började på riktigt, det vanligaste svaret var 20 års åldern.
Så om livet har precis börjat, varför i hela världen tänker vi då att livet är på slutspurten?
Varför har vi så fruktansvärt bråttom?
Varför är det så svårt att njuta av stunden?
Jag börjar mer och med hata begreppet tid.
Jag hatar att den inte finns när man behöver den, jag hatar att det finns för mycket av den när man inte vill ha den, jag hatar att den har olika storlekar för människor, jag hatar att den aldrig går att utnyttja fullt ut och jag hatar att den styr mitt liv.
Men utan tid skulle ingenting finnas.
Så jag försöker lära mig att älska den.
When We Were Younger We Thought Everyone Was On Our Side, Then We Grew A Little Bit .
Skrivet 2012-11-11 Klockan 22:44:00
Har på sistone funderat mycket på människor.
Mest på hur människor fungerar på olika sätt.
Och vad det är som formar alla människor till den de är och deras tankesätt.
Vad är det som har gjort mig till den tänkare jag är, när började jag forma mina tvångstankar om rättvisa, vilken händelse i mitt liv är orsak till att jag faller för texter istället för rytm, och varför hände det inte alla?
Varför räcker det inte att bli bekräftad en gång för mig, och hur blev jag blyg?
Och hur kommer det sig att människorna runt omkring mig är tvärtemot?
Jag har tänkt mycket på att människor runt omkring mig kanske inte tänker lika mycket som mig.
Och jag har tänkt på fina egenskaper jag saknar som jag ser hos andra, men även på de fina jag har som någon annan saknar.
Går det att vara en perfekt människa?
Kan man ha bara fina egenskaper?
Finns det alls ett rätt eller fel?
Hur kommer det sig att vi är så olika?
Och finns det någon i världen som är precis lika som mig?
Värderingar. Attraktioner. Tillgänglighet. Drömmar.
Mest på hur människor fungerar på olika sätt.
Och vad det är som formar alla människor till den de är och deras tankesätt.
Vad är det som har gjort mig till den tänkare jag är, när började jag forma mina tvångstankar om rättvisa, vilken händelse i mitt liv är orsak till att jag faller för texter istället för rytm, och varför hände det inte alla?
Varför räcker det inte att bli bekräftad en gång för mig, och hur blev jag blyg?
Och hur kommer det sig att människorna runt omkring mig är tvärtemot?
Jag har tänkt mycket på att människor runt omkring mig kanske inte tänker lika mycket som mig.
Och jag har tänkt på fina egenskaper jag saknar som jag ser hos andra, men även på de fina jag har som någon annan saknar.
Går det att vara en perfekt människa?
Kan man ha bara fina egenskaper?
Finns det alls ett rätt eller fel?
Hur kommer det sig att vi är så olika?
Och finns det någon i världen som är precis lika som mig?
Värderingar. Attraktioner. Tillgänglighet. Drömmar.
The Sun Comes Up, The Stories Ends, And I Don't Know Why .
Skrivet 2012-11-03 Klockan 23:32:08
Bara vara. Vara bara.
Tänka fritt. Tänka högt.
Sitta tyst. Prata i mun.
Lätta hjärtat. Kasta skit.
Mysfaktor på stereon. Lugn i själen.
Nerspilld skjorta, invigd i familjen.
Förlorat godis, vunnet kaffe.
Allt går upp, allt går ner.
Livet är en bergochdalbana på riktigt.
Drömmar man vill ska slå in, drömmar man vaknar kallsvettig av, drömmar som spår om framtid.
Tack du vackra människa för att jag får och kan dela allt med dig!
Tänk att jag har en så fin vän.
Jag åker gärna bergochdalbana med dig, Fröken Ehn.
Bara vara. Vara bara.
Tänka fritt. Tänka högt.
Sitta tyst. Prata i mun.
Lätta hjärtat. Kasta skit.
Mysfaktor på stereon. Lugn i själen.
Nerspilld skjorta, invigd i familjen.
Förlorat godis, vunnet kaffe.
Allt går upp, allt går ner.
Livet är en bergochdalbana på riktigt.
Drömmar man vill ska slå in, drömmar man vaknar kallsvettig av, drömmar som spår om framtid.
Tack du vackra människa för att jag får och kan dela allt med dig!
Tänk att jag har en så fin vän.
Jag åker gärna bergochdalbana med dig, Fröken Ehn.
