You Were Young And You Were Free, It Used To Come So Easily .
Skrivet 2014-05-08 Klockan 16:01:12
Skriver på en dator som är lånad, en dator utan word.
En dator som saknar O-tangent.
En dator som saknar O-tangent.
Men måste skriva ändå.
Längtar efter närhet, drömmer om närhet hos vissa.
En närhet som lyfter upp och känns äkta.
En närhet som lyfter upp och känns äkta.
Vaknar och hittar närheten på fel ställe.
Bättre en dator utan word än ingen dator alls?
Bättre med närhet från fel ställe än ingen närhet alls?
Bättre med närhet från fel ställe än ingen närhet alls?
När vägskälets skyltar båda säger lidande, och båda vägarna kantas av vägarbeten.
Under The Ground, I'll Live Down There Without A Sound And Never Hear These Hissing Voices, All The Same .
Skrivet 2014-02-16 Klockan 19:02:12
Är det möjligt att universum är uppbyggt och planerat så att allt skit händer en människa på en och samma vecka?
Få det överstökat liksom.
Få det överstökat liksom.
Skit på skit lagras ovanpå en människas axlar under en vecka, allt för att göra plågan så kortfattad som möjligt?
Är det än tjänst eller ett test?
Jag vet inte vad som är mest skrämmande, att jag inte vet vilken dag det är eller att jag inte bryr mig.
Att inte kunna redogöra för vad jag gjort de senaste 3 timmarna, eller för den delen komma ihåg vilken dag det var jag tvättade håret sist.
Allt jag vet är att det gått sju dagar sedan skiten började lagras på mina axlar.
Sju dagar. Världen skapades enligt sägen på sju dagar. Kanske kan jag börja skapa nått nytt nu efter de här sju dagarna.
It Doesn't Make Me Nervous, If Anything I'm Restless .
Skrivet 2014-02-02 Klockan 00:28:04
Varför är det så svårt att vara nöjd?
Jag vill ha rutin. På allt.
Hela tiden veta vad jag ska göra, hur jag ska undvika mina egna fällor.
Rutin på hur jag undviker det som är jobbigt, rutin på hur jag kan smita från mig själv.
Det är nog livets största brottningsmatch, den som man har med sig själv.
Den där man sliter i huden, stretar i köttet, tar tjuvnypen och håller så hårt det går i nackhåren.
Det känns som om oavsett vart man befinner sig i livet så är det alltid mitt i en brottningsmatch.
Jag ligger på golvet, får brännsår av mattan, kniper åt så hårt jag bara kan, och ändå glider allt ur fingrarna.
Jag slår mig själv blodig, vansinig dunkar jag mitt huvud i golvet, ilskan bryter mina ben.
Frustrationen att inte få grepp, inget grepp alls om mig. Kan inte sluta mina händer runt mig själv.
Jag vet inte hur många dagar och år som jag ägnat till att leta efter lycka.
Felresonerat, försökt definera lycka.
Att vara mitt uppe i det man älskar, omgiven av saker och människor man tycker om, men ändå finna sig själv brottandes med det gamla vanliga.
Är inte människan mer komplett än så?
Man blir aldrig nöjd, Joakim Gissberg, aldrig nöjd, jag hör dig.
Men jag försöker. Hur mycket jobb är det värt?
Varför är det så svårt att vara nöjd?
Varför är det så lätt att falla tillbaka i gamla spår, i gamla sår, i gamla rutiner?
Jag vill ha rutiner. Allt för att kunna undvika mina egna fällor. Allt för att kunna gå segrande ur brottningsmatchen.
Bring Me Your Higher Love .
Skrivet 2013-11-11 Klockan 00:00:34
Idag fick jag en kusin
Idag fick jag en kusin
Hon ska heta Lisa
Lisa efter min fantastiska mormor
Har tänkt lite extra på mormor den här helgen
Jag saknar dig mormor
Mer och mer
Jun. 15, 2013
Skrivet 2013-06-15 Klockan 01:08:25
Äter mig levande inifrån.
May. 31, 2013
Skrivet 2013-05-31 Klockan 11:23:50
Cancer. Gröna björkar. Fri till slut, hälften av dom som kämpar går under. Ingen hjälp. Sambokilo. Trycka på play. Ringa samtal. Vinka över parkeringen. Cannabis istället för morfin. Vad spelar det för roll. Märka varenda nyckel på nyckelknippan. Plocka fram utemöblerna. Till vilken nytta. Till vilken sorg. Till vilken glädje. Where do my bluebird fly.
Let The Sunlight In, You Might Never Get This Chance Again, So Take A Deep Breath And Hold It In .
Skrivet 2013-04-28 Klockan 20:36:00
Jag försöker anpassa mig på nytt.
Jag försöker hitta saker att hålla mig sysselsatt med, samtidigt som jag blokerar mig själv med rädslan för att inte avsluta saker jag påbörjat.
Det är konstigt hur människan fungerar. Man strävar alltid efter något nytt, man längtar alltid efter nästa period i livet och man glömmer så lätt känslan från de redan erövrade hindren.
Jag eldar stearinljus fast det är ljust ute. Jag har raggsockor fast jag svettas. Jag leker med elden fast jag vet hur den kan brännas. Jag tänker på vad som är bra för min image fast jag inte har någon klar bild av den.
Sen jag kom hem från San Diego har jag kännt mig fast.
Ingen konkret väg framåt, lite av ett låsläge.
Jag har börjat tvivlat på min betydelse för människor och jag har tappat en nyvunnen bit av mig själv.
Jag har börjat hata filmer igen, då deras handlingar alltid har missar som visar på händelser som aldrig skulle kunna hända i verkliga livet. I alla fall inte så lättvindigt som de alla låtsas.
Samtidigt är det min främsta sysselsättning. Film och dagdrömmar.
Drömma om den där tiden då jag kommer ur mitt låsläge, för då kommer helt plötsligt allt att släppa.
I alla fall i min film. Som även den ibland känns lite för påhittad och lättsam.
Jag försöker hålla mig sysselsatt men däremellan kommer tvivlen.
Living In The Shadows, Living In The Streets .
Skrivet 2013-02-05 Klockan 06:36:56
Having a bad day here in wonderful San Diego today.
School was okey. My classmates are great.
The weather was not so good. Had nothing to do after school and I never been so bored since I got here.
I have 50 pages to read in Lord of the flies until friday and tomorrow we're goning to watch ourselfs, videotaped during speaking test. So not looking forward to it.
Guess it's just a bad day..
Feeling a bit disconnected from my friends here in SD. Thinking that I might need to rent a car, cuase the buses here a dreadful!
I can't afford it though, and the financial part is starting to scare me, how will I survive when I'm forced back to Sweden?
But on the other hand, not taking the bus gives me great reasons to sleep over at peoples houses. Or maybe a specific house..
Maybe that's the problem, having the time of my life but feel a bit lonley. But what was I expecting? I hate beeing alone, and here I am, alone. That's it! This is what I came here to overcome! I can be alone. I know it. Just need to practice it.
Reson I'm writing this in english is because I need to train my spelling. Just ask my teacher Mai.
Lighten up, tomorrow will be a better day!
And maybe, if you're lucky, you just might get some action soon.
Fight for it. But don't to much.
Love.
Having a bad day here in wonderful San Diego today.
School was okey. My classmates are great.
The weather was not so good. Had nothing to do after school and I never been so bored since I got here.
I have 50 pages to read in Lord of the flies until friday and tomorrow we're goning to watch ourselfs, videotaped during speaking test. So not looking forward to it.
Guess it's just a bad day..
Feeling a bit disconnected from my friends here in SD. Thinking that I might need to rent a car, cuase the buses here a dreadful!
I can't afford it though, and the financial part is starting to scare me, how will I survive when I'm forced back to Sweden?
But on the other hand, not taking the bus gives me great reasons to sleep over at peoples houses. Or maybe a specific house..
Maybe that's the problem, having the time of my life but feel a bit lonley. But what was I expecting? I hate beeing alone, and here I am, alone. That's it! This is what I came here to overcome! I can be alone. I know it. Just need to practice it.
Reson I'm writing this in english is because I need to train my spelling. Just ask my teacher Mai.
Lighten up, tomorrow will be a better day!
And maybe, if you're lucky, you just might get some action soon.
Fight for it. But don't to much.
Love.
Come On Brothers Lets Go Down, Down In The River To Pray .
Skrivet 2012-12-04 Klockan 13:27:33
En sådan där dag när jag har så fruktansvärt ont i magen.
Tid och pengar är det enda som snurrar i mitt huvud.
Dåligt samvete av att jag tog sovmorgon, samtidgt som jag vet att jag behövde det så himla mycket.
Stressen äter mig inifrån.
Men jag skriker till mig själv att jag måste ta det lite lugnt också, även fast jag har så mycket att ordna med.
Kaos och fullständigt krig mellan huvudet och magen.
Gör en lista, tar en sak i taget.
Inbillar mig att listan ska lugna stressen, när den egentligen bara skapar mer stress.
Börjar sätta in avslappningsmetoder i listan, så jag ska hinna andas också.
Måste fortsätta boka av saker på listan nu.
Måste stressa fram mitt lugn.
En sådan där dag när jag har så fruktansvärt ont i magen.
Tid och pengar är det enda som snurrar i mitt huvud.
Dåligt samvete av att jag tog sovmorgon, samtidgt som jag vet att jag behövde det så himla mycket.
Stressen äter mig inifrån.
Men jag skriker till mig själv att jag måste ta det lite lugnt också, även fast jag har så mycket att ordna med.
Kaos och fullständigt krig mellan huvudet och magen.
Gör en lista, tar en sak i taget.
Inbillar mig att listan ska lugna stressen, när den egentligen bara skapar mer stress.
Börjar sätta in avslappningsmetoder i listan, så jag ska hinna andas också.
Måste fortsätta boka av saker på listan nu.
Måste stressa fram mitt lugn.
They Can't Stay Alone Because They Fear Goodbyes .
Skrivet 2012-11-25 Klockan 23:44:44
Mitt mål är att vara självständig.
Jag har gjort mycket det senaste året för att nå mitt mål.
En liten bit på vägen har jag kommit, men det är kvällar som dennar som jag inser hur långt jag har kvar.
samtidigt som jag tvingar mig själv till att se framåt så måste jag ta mig tid att vara stolt över det som jag hittills har uträttat.
Tveksamheten till mina egna beslut är min värsta fiende.
Ibland önskar jag att det fanns en manual till livet, en satt text som radar upp nästa steg.
Framtiden skrämmer mig så fruktansvärt.
Kvällar som den här måste jag klappa mig själv på axeln, blåsa frid i själen, och påminna mig att jag inte vill backa. Framåt. Den enda väg som jag måste gå.
Ärlighet har vägt mycket i mitt liv senaste året. Och jag tänker inte sluta med det.
Ärligt så är jag fruktansvärt dålig på att vara ensam.
Ärligt så tror jag inte alls på mig själv tillräckligt mycket för att vara själv.
Ärligt så är jag inte det minsta självständig, även fast jag ibland kan ge sken av det.
Ärligt så är jag livrädd för framtiden, skräckslagen för det jag har planerat för min utveckling och hemskt osäker på mina val.
Men ändå. Någonstans inom mig sitter det en annan version av mig som klappar mig på axeln, blåser frid i min själ och viskar i mitt öra att jag inte vill backa. Rätt väg, fortsätt framåt.
Jag läste nyligen i en horoskopsbok som jag köpte för 39 kr att de som är födda i fiskarnas stjärntecken är känslomänniskor.
Det stod även att mina livsmål som fisk är självkännedom och evig kärlek.
På något vis känns det som om jag just nu inte kan uppleva båda delarna.
Just nu kommer jag alltid att drukna i det sistnämnda.
Just nu är jag inte självständig, just nu har jag ingen självkännedom.
Men första steget mot mitt mål är att inse vart jag befinner mig.
Mitt mål är att bli självständig.
Mitt mål är att kunna vara själv och njuta av det.
Mitt mål är en evig kärlek till mig, till livet och så småningom till någon annan.
Mitt mål är mycket mer komplicerat än vad som står i en bok för 39 kr.
Mitt mål är att vara självständig.
Jag har gjort mycket det senaste året för att nå mitt mål.
En liten bit på vägen har jag kommit, men det är kvällar som dennar som jag inser hur långt jag har kvar.
samtidigt som jag tvingar mig själv till att se framåt så måste jag ta mig tid att vara stolt över det som jag hittills har uträttat.
Tveksamheten till mina egna beslut är min värsta fiende.
Ibland önskar jag att det fanns en manual till livet, en satt text som radar upp nästa steg.
Framtiden skrämmer mig så fruktansvärt.
Kvällar som den här måste jag klappa mig själv på axeln, blåsa frid i själen, och påminna mig att jag inte vill backa. Framåt. Den enda väg som jag måste gå.
Ärlighet har vägt mycket i mitt liv senaste året. Och jag tänker inte sluta med det.
Ärligt så är jag fruktansvärt dålig på att vara ensam.
Ärligt så tror jag inte alls på mig själv tillräckligt mycket för att vara själv.
Ärligt så är jag inte det minsta självständig, även fast jag ibland kan ge sken av det.
Ärligt så är jag livrädd för framtiden, skräckslagen för det jag har planerat för min utveckling och hemskt osäker på mina val.
Men ändå. Någonstans inom mig sitter det en annan version av mig som klappar mig på axeln, blåser frid i min själ och viskar i mitt öra att jag inte vill backa. Rätt väg, fortsätt framåt.
Jag läste nyligen i en horoskopsbok som jag köpte för 39 kr att de som är födda i fiskarnas stjärntecken är känslomänniskor.
Det stod även att mina livsmål som fisk är självkännedom och evig kärlek.
På något vis känns det som om jag just nu inte kan uppleva båda delarna.
Just nu kommer jag alltid att drukna i det sistnämnda.
Just nu är jag inte självständig, just nu har jag ingen självkännedom.
Men första steget mot mitt mål är att inse vart jag befinner mig.
Mitt mål är att bli självständig.
Mitt mål är att kunna vara själv och njuta av det.
Mitt mål är en evig kärlek till mig, till livet och så småningom till någon annan.
Mitt mål är mycket mer komplicerat än vad som står i en bok för 39 kr.
If You Want More Love, Why Don't You Say So .
Skrivet 2012-11-14 Klockan 23:48:42
Obekväma trosor och trånga byxor.
Sekundsplanering av mitt liv.
Givit bort stora delar av min tid.
Försök till minnesvärda stunder.
Varför är det så jävla svårt att bjussa tillbaka lite?
Visa lite omtanke, visa lite engagemang.
Bjuda till.
Just i skrivande stund har jag 9 flikar med viktig information på min dator.
Viktig information och viktiga åtaganden som alla måste vara redo inom en och en halv månad. Det skrämmer mig lite.
Men jag har bestämt mig att det ska gå, så det kommer gå.
Det ska gå. Det här är det enda som måste gå. Det här är det enda som jag måste få att funka.
Så se det som att du har förlorat min tid nu.
Jag pratade med en kär vän idag om att känna sig gammal.
Vi kom fram till att vi fortfarande är unga.
Hon sa att hon läst en undersökning om när människor tycker att deras liv började på riktigt, det vanligaste svaret var 20 års åldern.
Så om livet har precis börjat, varför i hela världen tänker vi då att livet är på slutspurten?
Varför har vi så fruktansvärt bråttom?
Varför är det så svårt att njuta av stunden?
Jag börjar mer och med hata begreppet tid.
Jag hatar att den inte finns när man behöver den, jag hatar att det finns för mycket av den när man inte vill ha den, jag hatar att den har olika storlekar för människor, jag hatar att den aldrig går att utnyttja fullt ut och jag hatar att den styr mitt liv.
Men utan tid skulle ingenting finnas.
Så jag försöker lära mig att älska den.
Obekväma trosor och trånga byxor.
Sekundsplanering av mitt liv.
Givit bort stora delar av min tid.
Försök till minnesvärda stunder.
Varför är det så jävla svårt att bjussa tillbaka lite?
Visa lite omtanke, visa lite engagemang.
Bjuda till.
Just i skrivande stund har jag 9 flikar med viktig information på min dator.
Viktig information och viktiga åtaganden som alla måste vara redo inom en och en halv månad. Det skrämmer mig lite.
Men jag har bestämt mig att det ska gå, så det kommer gå.
Det ska gå. Det här är det enda som måste gå. Det här är det enda som jag måste få att funka.
Så se det som att du har förlorat min tid nu.
Jag pratade med en kär vän idag om att känna sig gammal.
Vi kom fram till att vi fortfarande är unga.
Hon sa att hon läst en undersökning om när människor tycker att deras liv började på riktigt, det vanligaste svaret var 20 års åldern.
Så om livet har precis börjat, varför i hela världen tänker vi då att livet är på slutspurten?
Varför har vi så fruktansvärt bråttom?
Varför är det så svårt att njuta av stunden?
Jag börjar mer och med hata begreppet tid.
Jag hatar att den inte finns när man behöver den, jag hatar att det finns för mycket av den när man inte vill ha den, jag hatar att den har olika storlekar för människor, jag hatar att den aldrig går att utnyttja fullt ut och jag hatar att den styr mitt liv.
Men utan tid skulle ingenting finnas.
Så jag försöker lära mig att älska den.
Am I Allowed To Change The Rules, Am I To Question Everything .
Skrivet 2012-10-26 Klockan 22:22:38
Det jag gör fel är att öpnna upp för mycket för snabbt.
Det jag gör fel är att låta mig drunkna.
Det jag gör fel kanske för någon annan ses som rätt. Någonstans.
Jag har många gånger påstått att jag är en mästare på att stänga av, mästare på att svälja.
Ibland är jag det, vissa dagar är jag min egna hjälte.
Men för det mesta kan jag inte stänga av någonting.
För det mesta har jag redan dränkt mig själv så totalt att jag bara fortsätter sjunka, hur mycket hjälten i mig än försöker simma.
Kontrollbehov och krav på uppmärksamhet går inte så bra ihop med att vara spontan och lättsam.
Med en självkänsla närmare botten är det inte så lätt att skaka av sig, det är inte så lätt att inte bry sig, det är inte så lätt att inte längta.
Om jag har svårt att lägga band på mig själv nu, hur ska jag då klara av att möta min framtid?
Mitt problem är att jag öppnar mitt hjärta alldeles för lätt.
Mitt problem är att jag har för mycket känslor för att få plats i en själ.
Mitt problem är att jag drunknar allt för lätt.
Jag önskar att jag snart ska lära mig simma.
Men jag fasar för vad jag måste göra för att ta första simtaget.
Coming Up Only To Show You Wrong .
Skrivet 2012-10-18 Klockan 22:33:58
Över femtio slag per minut.
Mer en 3000 slag på en timme.
Och just nu är första gången jag hör det idag.
Har inte längre tid att lyssna.
Har inte längre tid att känna.
Det finns, men är bortglömt.
Och nu, under en timme som jag egentligen inte har, kommer allt på en gång.
När man väl börjar lyssna, börja känna, hoppar det snabbt från femtio slag till hundra slag.
Hundra slag per minut. Och många av dem tillägnad någon annan än mig själv.
Slåss inte längre bara med tankarna, slåss nu även med hjärtat.
Slåss mot tiden, slåss för tiden.
Men kommer ingen vart.
Tiden går fort när man har roligt, men vem har sagt att jag har haft roligt?
Och vem fan är du att bestämma över min tid?
Hundra slag per minut. Och jag har tid att lyssna till femton.
Över femtio slag per minut.
Mer en 3000 slag på en timme.
Och just nu är första gången jag hör det idag.
Har inte längre tid att lyssna.
Har inte längre tid att känna.
Det finns, men är bortglömt.
Och nu, under en timme som jag egentligen inte har, kommer allt på en gång.
När man väl börjar lyssna, börja känna, hoppar det snabbt från femtio slag till hundra slag.
Hundra slag per minut. Och många av dem tillägnad någon annan än mig själv.
Slåss inte längre bara med tankarna, slåss nu även med hjärtat.
Slåss mot tiden, slåss för tiden.
Men kommer ingen vart.
Tiden går fort när man har roligt, men vem har sagt att jag har haft roligt?
Och vem fan är du att bestämma över min tid?
Hundra slag per minut. Och jag har tid att lyssna till femton.
It's My Heart You're Stealing, It's My Heart You Take .
Skrivet 2012-10-15 Klockan 02:01:24
När hjärtat skriker och själen bränns.
När tankar blir tänkta för mycket och när känslor knuffas bort.
När huvudet tystas och magkänslan kräks upp.
När man överanalyserar något som inte borde analyseras alls.
När man kliver på sig själv.
Tom. Omedveten.
Ord som inte räcker till. Argument som inte leder någon vart.
Handlingar som aldrig kan förklaras.
Kliv på mig. Stampa det hårdaste du kan.
Att förstöra något för att man är rädd att förlora.
Att kliva på sig själv. Att stampa det hårdaste man kan på sig själv.
Att få hjärtat att skrika och själen att brinna.
Att dränka sina egna skrik och få någon annans själ att brinna starkare. Att förstöra något man redan trodde låg i bitar.
Tom. Trampad. Skriken. Bränd.
Vad fan har jag gjort.
När hjärtat skriker och själen bränns.
När tankar blir tänkta för mycket och när känslor knuffas bort.
När huvudet tystas och magkänslan kräks upp.
När man överanalyserar något som inte borde analyseras alls.
När man kliver på sig själv.
Tom. Omedveten.
Ord som inte räcker till. Argument som inte leder någon vart.
Handlingar som aldrig kan förklaras.
Kliv på mig. Stampa det hårdaste du kan.
Att förstöra något för att man är rädd att förlora.
Att kliva på sig själv. Att stampa det hårdaste man kan på sig själv.
Att få hjärtat att skrika och själen att brinna.
Att dränka sina egna skrik och få någon annans själ att brinna starkare. Att förstöra något man redan trodde låg i bitar.
Tom. Trampad. Skriken. Bränd.
Vad fan har jag gjort.
Which Way Is Right, Which Way Is Wrong .
Skrivet 2012-10-11 Klockan 00:47:53
Hur tar man två steg bakåt när man tagit femton framåt?
Hur byter man känsla med ett andetag?
Kan man säga saker man inte menar medans man tror att man menar dem?
Kan man bryta sitt tankesätt mitt under en tanke?
Kan man tvinga sig själv att inte känna och kan man tvinga sig själv att känna något som inte finns?
Kan man glömma något man redan glömt?
Hur svarar man på magkänslan?
Hur svarar man på förnuftet?
Hur ändrar man åsikt i tanken och hur ändrar man åsikt i hjärtat?
Hur tar man två steg bakåt när man tagit femton framåt?
I Don't Know Where We're Going, But I Know Where We Been .
Skrivet 2012-10-01 Klockan 12:57:21
Det där med att inte kasta sig in i saker.
Det där med att inte försöka vara för på.
Det där med att inte förhasta sig.
Det där med att inte stöta bort.
Fina linjer, fina linjer.
Det där med att inte kasta sig in i saker.
Det där med att inte försöka vara för på.
Det där med att inte förhasta sig.
Det där med att inte stöta bort.
Fina linjer, fina linjer.
He Is A Stranger To Some, But A Victim To None .
Skrivet 2012-07-09 Klockan 00:06:20
Förhoppningar. Förväntningar. Förtroende. Förståelse. Förtvivlan.
Förhoppningar. Förväntningar. Förtroende. Förståelse. Förtvivlan.
Före. Efter. Under.
Alla drömmer olika drömmar. Alla har olika ångest. Alla strävar efter olika mål. Alla har olika rädisor.
Vilja vara eftertraktad. Vilja vara ett föredöme.
Strävan för att bli sedd. Och uppskattad.
Se mig. Hör mig. Rör mig. Minns mig. Avundas mig.
Allt prat om bry sig om sin näste, och att sätta sig själv i första hand.
Ingenting passar ihop. Ingenting stämmer.
Självisk. Kritisk. Wannabe. Otrevlig.
Hur man uppfattas av dem man inte känner. Hur man blir sedd av främlingar.
Solbrillor på. Solbrillor av.
Världen i ett gult ljus, gömd för omvärlden.
Ögonkontakt.
Den viktigast av kontakter.
Att se någon. Att attraheras av någon. Att avsky någon. Att drömma någon. Att känna för någon.
Om jag är avundsjuk, kritisk, självisk, wannabe, otrevlig.
Om jag ser världen i ett gult ljus och undviker Ögonkontakt.
Om jag har förväntningar, förhoppningar, förtroende, förståelse och förtvivlan.
Om jag har mina drömmar. Mina rädisor.
Är jag som du då?
Och dömmer du mig?
Jag vill vara eftertraktad.
Let Me Hold You, Kiss you, Feel You, Always .
Skrivet 2012-05-28 Klockan 15:04:03
Skulle vilja ge en uppdate med orden:
Allt är fantastisk. Jag är lycklig i mig själv, i lagom mängd. Jag är stolt över mina beslut och allt jag har gjort. Jag lägger alla skuldkänslor bakom mig och jag ger mig själv en klapp på axeln.
Den riktiga updaten:
Ännu en gång låter jag mig styras av mina skuldkänslor och skadar mig själv. Finner mig själv tillbaka i mitt helvete och gråter till the kardashians på kanal 5. Någonting händer, jag får skit för något jag inte gjort och jag brinner. Brinner så hårt att solen blir avundsjuk. Jag börjar packa en halv låda. Börjar fundera och skuldkänslorna smyger sig på igen. Hur säger man till någon att jag vägrar bo i vårt hem och jag vill att du börjar packa och hittar någonstans att sprida din skit. Hur säger man att det värsta man vet är att vara i vårt gemensamma hem och hur säger man till någon som man bryr sig så mkt om att flytta. Det var mitt initiativ som ledde oss hit och nu vill jag riva sönder allt. Skuldkänslorna svämmar över.
Går ut på balkongen, stänger dörren till allt skit. Läser Aviga Maria och samlar kraft. Kraft till att slänga ut och bunta ihop.
You Need To Forgive, Forget .
Skrivet 2012-05-10 Klockan 23:50:41
Det perfekta tillfället.
Ensam i en bil en vardagskväll.
Nyss sett än sorglig film på bio.
Regn som piskar mot vindrutan.
Ett liv som känns som lågpunkten i kärleksfilm.
Om bara den rätta låten kunde komma på radion, sådär passande som det alltid gör i filmer. Någon låt där var enda textrad på ett magiskt vis passar in och därmed får känslorna att svälla över.
Istället spelas ai se eu te pego (eller va fan den heter) och jag biter mig åter igen i tungan.
Tänker att det är farligt med känslor när man kör bil och försöker förtränga och tralla med.
Väl hemma kämpar jag med att svälja.
Men min mamma är också en mästare.
Mästare på att se mina svalda känslor.
Och mästare på att dra ur mig allt.
Och mästare på att vara klok.
Jag är så grymt tacksam för dig mamma. Tack för att du får mig att kräkas upp allt det jag svalt.
Tack för att du ser mig. Och tack för att jag får luta mig mot dig.
Bitterfittan
Skrivet 2012-04-19 Klockan 23:39:03
Sitter i en mörklagd lägenheten med ett så kallat brynäsfan som "sover" och lyssnar på guldkaoset utanför. Känner mig ensam och övergiven. Jag vill ha kul som alla andra men känns som ett jävla fängelse. Jag behöver alkohol men är för feg för att dricka själv. Och egentligen är väl det bra, vem vet hur det skulle sluta annars. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka synd om mig själv när jag sitter här,fullt påklädd, i ett mörkt rum och känner mig totalt bortglömd. Livet är bra konstigt ibland. Och fy fan vad jag önskar att det var annorlunda just nu. Jag lägger all skuld på han som ligger här bredvid, det är hans fel att jag sitter här och känner mig ensam. Jag försöker slänga ut små krokar men det är ingen som nappar, ingen som fattar att jag sitter fast i ett fängelse.
Sitter i en mörklagd lägenheten med ett så kallat brynäsfan som "sover" och lyssnar på guldkaoset utanför. Känner mig ensam och övergiven. Jag vill ha kul som alla andra men känns som ett jävla fängelse. Jag behöver alkohol men är för feg för att dricka själv. Och egentligen är väl det bra, vem vet hur det skulle sluta annars. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka synd om mig själv när jag sitter här,fullt påklädd, i ett mörkt rum och känner mig totalt bortglömd. Livet är bra konstigt ibland. Och fy fan vad jag önskar att det var annorlunda just nu. Jag lägger all skuld på han som ligger här bredvid, det är hans fel att jag sitter här och känner mig ensam. Jag försöker slänga ut små krokar men det är ingen som nappar, ingen som fattar att jag sitter fast i ett fängelse.
Samtidigt är jag för feg att rymma när jag inte vet om det finns nån att hänga med utanför.
Så jag lägger mig väl snällt ner och lyssnar på firandet.
Och hans jävla snarkande.
