Carolina Grönberg

Jag försöker anpassa mig på nytt.

Jag försöker hitta saker att hålla mig sysselsatt med, samtidigt som jag blokerar mig själv med rädslan för att inte avsluta saker jag påbörjat.

Det är konstigt hur människan fungerar. Man strävar alltid efter något nytt, man längtar alltid efter nästa period i livet och man glömmer så lätt känslan från de redan erövrade hindren.

Jag eldar stearinljus fast det är ljust ute. Jag har raggsockor fast jag svettas. Jag leker med elden fast jag vet hur den kan brännas. Jag tänker på vad som är bra för min image fast jag inte har någon klar bild av den.

Sen jag kom hem från San Diego har jag kännt mig fast.

Ingen konkret väg framåt, lite av ett låsläge.

Jag har börjat tvivlat på min betydelse för människor och jag har tappat en nyvunnen bit av mig själv.

Jag har börjat hata filmer igen, då deras handlingar alltid har missar som visar på händelser som aldrig skulle kunna hända i verkliga livet. I alla fall inte så lättvindigt som de alla låtsas.

Samtidigt är det min främsta sysselsättning. Film och dagdrömmar.

Drömma om den där tiden då jag kommer ur mitt låsläge, för då kommer helt plötsligt allt att släppa.

I alla fall i min film. Som även den ibland känns lite för påhittad och lättsam.

 

Jag försöker hålla mig sysselsatt men däremellan kommer tvivlen.