Carolina Grönberg

Är det möjligt att universum är uppbyggt och planerat så att allt skit händer en människa på en och samma vecka?
Få det överstökat liksom.

Skit på skit lagras ovanpå en människas axlar under en vecka, allt för att göra plågan så kortfattad som möjligt?

Är det än tjänst eller ett test?

 

Jag vet inte vad som är mest skrämmande, att jag inte vet vilken dag det är eller att jag inte bryr mig.

Att inte kunna redogöra för vad jag gjort de senaste 3 timmarna, eller för den delen komma ihåg vilken dag det var jag tvättade håret sist.

Allt jag vet är att det gått sju dagar sedan skiten började lagras på mina axlar.

Sju dagar. Världen skapades enligt sägen på sju dagar. Kanske kan jag börja skapa nått nytt nu efter de här sju dagarna.

 

 

Att se livet genom en facebookfilm, kan inte riktigt bestämma mig om det är nått jag vill göra.

Oroar mig lite för att jag ska bli besviken.
Inte för att livet inte är tillfredställande nog, utan för att de inte ska kunna spegla mina viktigaste stunder.

Att stunderna som väljs ut inte är dom som jag skulle välja, att jag blir tvingad att se att livet inte utspelar sig lika som jag trott.

Men nyfikenheten är stor, att se hur facebook tror jag lever mitt liv.

Facebook som får ta mindre och mindre del av mitt liv, ska den få återspegla mitt liv som har varit?

Enligt mig så är mitt liv uppdelat i flera små liv.
Det som var tidigare är ett eget liv, och man kan nästan se skarvarna där livet blev ett nytt.

Jag har levt många liv, jag har varit många personer, men jag har också många orginaldelar kvar.

Om dessa kommer stanna till nästa liv det vet jag inte.

Det sker en ständig förändring.

Läser ett pressmeddelande från Karolinska Institutet om vandringsmyten att alla celler byts ut på 7 år.

Detta är en myt. Alla celler hinner inte knuffas ut.
Hos en 20-åring byts 1 procent av hjärtcellerna ut varje år.
Detta fortsätter under hela livet, men alla celler hinner inte bytas ut under en livstid.
Alltså lever vi våra liv med celler vi haft med oss sedan födseln tillsammans med nya celler. Och halvnya celler.
Kanske inte så konstigt att det känns som flera liv under en livstid.
Kanske inte så konstigt att vissa delar fortfarande sitter kvar.

Jag kan bara hoppas på att rätt celler knuffas ut och ersätts.

 

Vissa celler i kroppen byts ut varje vecka, kan vara en tröst.

Jag vill ha rutin. På allt.

Hela tiden veta vad jag ska göra, hur jag ska undvika mina egna fällor.

Rutin på hur jag undviker det som är jobbigt, rutin på hur jag kan smita från mig själv.

Det är nog livets största brottningsmatch, den som man har med sig själv.

Den där man sliter i huden, stretar i köttet, tar tjuvnypen och håller så hårt det går i nackhåren.

Det känns som om oavsett vart man befinner sig i livet så är det alltid mitt i en brottningsmatch.

Jag ligger på golvet, får brännsår av mattan, kniper åt så hårt jag bara kan, och ändå glider allt ur fingrarna.

Jag slår mig själv blodig, vansinig dunkar jag mitt huvud i golvet, ilskan bryter mina ben.

Frustrationen att inte få grepp, inget grepp alls om mig. Kan inte sluta mina händer runt mig själv.

 

Jag vet inte hur många dagar och år som jag ägnat till att leta efter lycka.

Felresonerat, försökt definera lycka.

Att vara mitt uppe i det man älskar, omgiven av saker och människor man tycker om, men ändå finna sig själv brottandes med det gamla vanliga.

Är inte människan mer komplett än så?

Man blir aldrig nöjd, Joakim Gissberg, aldrig nöjd, jag hör dig.

Men jag försöker. Hur mycket jobb är det värt?

Varför är det så svårt att vara nöjd?

Varför är det så lätt att falla tillbaka i gamla spår, i gamla sår, i gamla rutiner?

Jag vill ha rutiner. Allt för att kunna undvika mina egna fällor. Allt för att kunna gå segrande ur brottningsmatchen.