Carolina Grönberg

Jag vill ha rutin. På allt.

Hela tiden veta vad jag ska göra, hur jag ska undvika mina egna fällor.

Rutin på hur jag undviker det som är jobbigt, rutin på hur jag kan smita från mig själv.

Det är nog livets största brottningsmatch, den som man har med sig själv.

Den där man sliter i huden, stretar i köttet, tar tjuvnypen och håller så hårt det går i nackhåren.

Det känns som om oavsett vart man befinner sig i livet så är det alltid mitt i en brottningsmatch.

Jag ligger på golvet, får brännsår av mattan, kniper åt så hårt jag bara kan, och ändå glider allt ur fingrarna.

Jag slår mig själv blodig, vansinig dunkar jag mitt huvud i golvet, ilskan bryter mina ben.

Frustrationen att inte få grepp, inget grepp alls om mig. Kan inte sluta mina händer runt mig själv.

 

Jag vet inte hur många dagar och år som jag ägnat till att leta efter lycka.

Felresonerat, försökt definera lycka.

Att vara mitt uppe i det man älskar, omgiven av saker och människor man tycker om, men ändå finna sig själv brottandes med det gamla vanliga.

Är inte människan mer komplett än så?

Man blir aldrig nöjd, Joakim Gissberg, aldrig nöjd, jag hör dig.

Men jag försöker. Hur mycket jobb är det värt?

Varför är det så svårt att vara nöjd?

Varför är det så lätt att falla tillbaka i gamla spår, i gamla sår, i gamla rutiner?

Jag vill ha rutiner. Allt för att kunna undvika mina egna fällor. Allt för att kunna gå segrande ur brottningsmatchen.