Let Me Hold You, Kiss you, Feel You, Always .
Skulle vilja ge en uppdate med orden:
Allt är fantastisk. Jag är lycklig i mig själv, i lagom mängd. Jag är stolt över mina beslut och allt jag har gjort. Jag lägger alla skuldkänslor bakom mig och jag ger mig själv en klapp på axeln.
Den riktiga updaten:
Ännu en gång låter jag mig styras av mina skuldkänslor och skadar mig själv. Finner mig själv tillbaka i mitt helvete och gråter till the kardashians på kanal 5. Någonting händer, jag får skit för något jag inte gjort och jag brinner. Brinner så hårt att solen blir avundsjuk. Jag börjar packa en halv låda. Börjar fundera och skuldkänslorna smyger sig på igen. Hur säger man till någon att jag vägrar bo i vårt hem och jag vill att du börjar packa och hittar någonstans att sprida din skit. Hur säger man att det värsta man vet är att vara i vårt gemensamma hem och hur säger man till någon som man bryr sig så mkt om att flytta. Det var mitt initiativ som ledde oss hit och nu vill jag riva sönder allt. Skuldkänslorna svämmar över.
Går ut på balkongen, stänger dörren till allt skit. Läser Aviga Maria och samlar kraft. Kraft till att slänga ut och bunta ihop.
Jag Har Snurrat Tusen Varv, Men Har Drömmar För Miljoner .
Idag har jag hälsat på katter.
Katter jag en gång kände och katter jag aldrig träffat.
Jag har suttit i ett kök som jag har suttit i miljontals gånger, men för första gången druckit kaffe i.
Jag har pratat om minns du det, och var du med då.
Det var tre år sedan, men inte fyra för då borde du minnas.
Fått ett par ridsstövlar som jag inte tror är mina, men vem minns insidan av ett par stövlar som man inte sett på äver tre år. Och vem har hjärta att insistera på att det är fel.
Hittat en kär gammal tröja.
Fortsätter prata, säga tänk vad tiden går, tre år. samtidigt känns det som om tiden stått stilla.
Skäms när jag inte kommer ihåg namn, och tänker att det går ju bra det här, men sluta skratta så högt.
Tackar för kaffet och säger vi ses snart, pratas vid oftare.
Tänker nu att allt är sig likt fast ändå inte.
Tänker att jag inte minns om vi såg varann i ögonen eller om vi blundade när vi pratade.
Samtidigt sitter någon annan och känner sig ensam.
Såg trädtopparna på kvällen och snurrade.
Efter 2 varv blev jag yr och kände hur fötterna drog åt höger.
När jag var liten kunde jag snurra 1000 varv.
You Need To Forgive, Forget .
Det perfekta tillfället.
Ensam i en bil en vardagskväll.
Nyss sett än sorglig film på bio.
Regn som piskar mot vindrutan.
Ett liv som känns som lågpunkten i kärleksfilm.
Om bara den rätta låten kunde komma på radion, sådär passande som det alltid gör i filmer. Någon låt där var enda textrad på ett magiskt vis passar in och därmed får känslorna att svälla över.
Istället spelas ai se eu te pego (eller va fan den heter) och jag biter mig åter igen i tungan.
Tänker att det är farligt med känslor när man kör bil och försöker förtränga och tralla med.
Väl hemma kämpar jag med att svälja.
Men min mamma är också en mästare.
Mästare på att se mina svalda känslor.
Och mästare på att dra ur mig allt.
Och mästare på att vara klok.
Jag är så grymt tacksam för dig mamma. Tack för att du får mig att kräkas upp allt det jag svalt.
Tack för att du ser mig. Och tack för att jag får luta mig mot dig.
No One Knows But You .
Jag brukade vara en mästare på att svälja mina känslor. Att bita sig i tungan och fokusera på annat.
En mästare på att dölja och med åren en mästare på att glömma.
Men jag är ingen mästare längre.
Varje gång jag försöker svälja gör halsen så ont, som om någon skär med en skalpell i mitt inre.
Varje gång jag försöker bita mig i tungan sväller det över och jag måste fly.
Jag minns en tjej från bilder och filmer från en annan tid, men jag kan inte förmå mig att minnas något utanför bilderna. Det är en tjej som jag inte längre känner igen, men som jag avundas.
Den tiden var kanske inte smärtfri, men det fanns heller ingen orsak till att bita sig i tungan eller svälja sina känslor.
Fast vad vet jag, kan inte minnas det som inte finns på bild. Kanske var det samma sak då.
Kanske var det inte så lätt att vara barn i bullerbyn heller när man väl började växa upp.
Tonight We Are Young .
Kan det vara så att vi är allt för fokuserade på vägen att vi inte lyfter blicken för att se det underbara gröna?
Kan det vara så att ditt mål är för långt fram för att vi ska kunna bära varandra dit?
Kan det vara så att jag är för medlidsam när jag borde vara hård?
Kan det vara så att vi gör rätt i att vara tyst istället för att säga god natt?
Jag lyfter hellre blicken och ser att det är grönt än stirrar mig blind på vägen.
