Carolina Grönberg

Skrivet 2012-11-14 Klockan 23:48:42

Obekväma trosor och trånga byxor.
Sekundsplanering av mitt liv.
Givit bort stora delar av min tid.
Försök till minnesvärda stunder.
Varför är det så jävla svårt att bjussa tillbaka lite?
Visa lite omtanke, visa lite engagemang.
Bjuda till.

Just i skrivande stund har jag 9 flikar med viktig information på min dator.
Viktig information och viktiga åtaganden som alla måste vara redo inom en och en halv månad. Det skrämmer mig lite.
Men jag har bestämt mig att det ska gå, så det kommer gå.
Det ska gå. Det här är det enda som måste gå. Det här är det enda som jag måste få att funka.
Så se det som att du har förlorat min tid nu.

Jag pratade med en kär vän idag om att känna sig gammal.
Vi kom fram till att vi fortfarande är unga.
Hon sa att hon läst en undersökning om när människor tycker att deras liv började på riktigt, det vanligaste svaret var 20 års åldern.
Så om livet har precis börjat, varför i hela världen tänker vi då att livet är på slutspurten?
Varför har vi så fruktansvärt bråttom?
Varför är det så svårt att njuta av stunden?

Jag börjar mer och med hata begreppet tid.
Jag hatar att den inte finns när man behöver den, jag hatar att det finns för mycket av den när man inte vill ha den, jag hatar att den har olika storlekar för människor, jag hatar att den aldrig går att utnyttja fullt ut och jag hatar att den styr mitt liv.
Men utan tid skulle ingenting finnas.
Så jag försöker lära mig att älska den.