Carolina Grönberg

Mötte en bekant på tåget.
Vi är lika gamla men i helt olika liv.
Hon har villa, är halvvägs igenom sin utbildning till sjuksyster och ska ha sitt första barn i juni.
Jag bor hemma hos mamma och pappa, värdelös på att vara själv, och har en resa till San Diego framför nästippen.
Jag känner mig mogen men ändå så himla ung.
På något vis känner jag mig sorgsen.
Sorgsen att inte alla känner sig unga.
Sorgsen att människors liv är så olika.
Sorgsen att jag inte känner mig tillfreds.
Sorgsen att vissa redan är nöjda.
Men jag är också fruktansvärt glad.
Glad för min bekants skull.
Glad att hon har hittat rätt, att hon är mogen.
Glad för min skull.
Glad att jag tagit mina steg, för jag tror att de kommer leda till mognad.

Jag är egoist.
Men just nu är det nog ganska viktigt att jag är det.
Allt handlar om mig.
Och världen är med mig.